First Love part 1
Regnet öste ner genom skyn och slog till marken som om den ville slå sig igenom den hårda asfaltsytan med sina piskande slag , jag drog till jackan ytterligare lite längre upp och kände att jag rös till. Anderstorp var sig likt ,deras lilla minigolfpark syntes knappt genom regnet och den rosa kiosken som jag alltid besökte som barn låg där lika stillsamt som förut det enda som inte var sig likt var busstationen med sin nya TVmonitor som visade busstider fram och tillbaka och alla dessa färgglada träd som skiftar mellan brunggrönt till ceriseorange .Hösten är en sorgsen tid för anderstorp ,allting ser ut som att ligga i koma och aldrig mer vilja vakna till liv . Medans tankarna for fram och tillbaka i mitt huvud om barndomsuppväxten i min hemstad slog plötsligt vinden till mig med ett slag och jag tog ett steg bakåt för att inte hänga med och drog ytterligare luvan på samtidigt som jag började undra om bussen nånsin skulle komma. Att åka buss är något vanligt i min natur men just idag kändes det som om den skulle vara väldigt sen ,även om jag ändå bara skulle åka till gislaved för lite ärenden så kändes det som om jag skulle åka till något viktigt möte.Medans jag stod och dagdrömde så hörde jag plötsligt något brummande som kom smygande bakom mig just som jag vände mig om såg jag den gulröda fordonet som kom allt närmare.Jag började hektiskt rota fram mitt busskort och ställde mig genast i kön som hade börjat att bli längre av en massa blivande passagerare.Just som jag hade satt i mitt värdekort i automaten och började att gå längre in i bussen för att hitta en sittplats så såg jag honom.
Hans bruna hår lyste genom bussen och det där ansiktsdragen som bara var typiska drag i min värld gjorde att jag tappade andan för den minuten .Att se honom igen var som att få en elchock genom kroppen , trots att jag ändå inte hade sett honom på flera år så bultade ändå mitt hjärta lika hårt som det rusande adrenalinet i min kropp.Vinglande gick jag igenom bussen och försökte så gott jag kunde vara lugn och sansad så att jag inte skämmer ut mig själv.Just då som jag passerade förbi honom fick han fram ett "Hej" och log mot mig .Vinglande och en god början till knäsvaghet fick jag till ett litet hest "Hej "tillbaka och satte mig ner några säten bakom honom.Frusterad som jag var kunde jag inte acceptera mitt kroppspråk , varför är den kvinnliga könen så ynklig?Varför kände jag så efter alla dessa år av upplevelser och erfarenheter i livet att jag fortfarande var den lilla naiva flickan som jag var i femman med en massa finnar och spretigt hår varje gång jag träffar honom.Medans jag satt och analyserade den mänskliga kvinnorasens dilemma hoppade minnena tillbaka till mellanstadiet där jag gick under mina sista år av barndomen .Det var tider som kändes som igår,när man gick till skolan med ansikte som ett A& center med invånare bestående av bara finnar ,kläder som inte ens såg normala ut i denna tids modevärld.
